Efter att du har hämtats på ditt hotell väntar äventyret:
Du sätter dig i en liten, öppen fyrhjuling, med Taurusbergen nära Alanya framför dig.
Först kör man längs breda, ojämna grusvägar. Vagnen skakar, små stenar slungas åt sidan och vinden piskar mot ansiktet. Man inser snabbt: Att köra är enkelt, men terrängen gör det spännande – varje gropar och varje ojämnhet får buggyen att hoppa till. Täta tallskogar till höger och vänster, med utsikt över Alanya långt där nere och havet som en blå remsa vid horisonten däremellan.
Sedan blir det brantare: en smal stig slingrar sig uppför sluttningen, med hårnålskurva efter hårnålskurva. Framför dig ser du dammolnet från buggyen framför dig; bakom dig hör du dundret från de andra motorerna. Du svänger runt skarpa kurvor och känner hur däcken snurrar till en kort stund när stigen blir brantare. På vissa ställen cyklar man nära klippor, på andra ställen öppnar sig utsikten plötsligt – djupa dalar, gröna sluttningar, små bergsbyar i fjärran. Väl uppe på toppen tar vi en kort paus: motorn avstängd, tystnad. Bara det knastrande ljudet från motorerna som svalnar och en bäck någonstans i närheten. Du kliver ur, dina kläder är täckta av damm, du är svettig och ler från öra till öra. Dags för foton med buggyerna framför bergslandskapet, en klunk vatten, lite skoj med de andra förarna – och sedan är det dags att åka vidare. Nu kommer det bästa: flodbädden. Guiden vinkar, ger tecknet, och ni rullar ner en efter en i det grunda vattnet. Först stänker det bara lite mot däcken, men sedan blir marken ojämn, med stenar under vattnet och små fördjupningar. Du trycker på gasen, vattnet stänker upp över motorhuven och kalla droppar träffar ditt ansikte. På vissa ställen är det riktig lera – man släpper taget om buggyen och känner hur den glider iväg en kort stund. Skratt och jubel från alla håll, vattnet, leran, motorljudet – en ren och skär känsla av äventyr. Under tiden kör man genom pölar och leriga partier i skogen, marken är mjuk och buggyen lämnar spår efter sig. Ibland måste man hålla hårdare i ratten när man stöter på en sidolutning eller ett djupt spår. Det är just det som gör det så lockande: Det är inte farligt, men man får känslan av att man verkligen är ute i terrängen – långt bort från gator, hotell och solstolar. Till slut leder stigen tillbaka nedför. Luften blir varmare, dammet fastnar i ansiktet, men du lever helt och hållet i ögonblicket: du gasar på, styr, väjer och skrattar. Det är först när man kommer tillbaka till basstationen och motorerna stängs av som man inser hur högt det lät alldeles nyss. Du kliver ur, ser att dina händer är täckta av jord, att det sitter jord på dina glasögon – och det är just det som visar hur roligt du just har haft det.
En buggysafari i bergen runt Alanya är just den här blandningen av adrenalin, natur, vatten och lera: inte komplicerat, men intensivt; inte farligt, men spännande – och när det är över känns det som att man har varit med om ett litet äventyr mitt i Taurusbergen.