Efter att du har hämtats på ditt hotell väntar äventyret:
Du kliver in i en liten, öppen buggy med bergen i Taurusbergen nära Alanya framför dig.
Till att börja med kommer du att köra längs breda, ojämna grusvägar. Vagnen skakar, små stenar slungas åt sidan och vinden piskar mot ansiktet. Man inser snabbt: Att köra är enkelt, men terrängen gör det spännande – varje gropar och varje ojämnhet får buggyen att hoppa till. Täta tallskogar till höger och vänster, med en och annan utsikt över Alanya långt där nere och havet som ett blått band vid horisonten.
Sedan blir det smalare: en smal stig slingrar sig uppför sluttningen, med en hårnålskurva efter den andra. Framför dig ser du dammolnet från buggyn framför dig; bakom dig hör du det dånande ljudet från de andra motorerna. Du styr dig runt skarpa kurvor och känner hur däcken snurrar till en kort stund när stigen blir brantare. På vissa ställen kör man tätt intill klippor, medan utsikten på andra ställen plötsligt öppnar sig – djupa dalar, gröna sluttningar och små bergsbyar i fjärran. När man väl har nått toppen är det dags för en kort paus: motorn stängs av, tystnad. Bara det knastrande ljudet från motorerna som svalnar och, någonstans i närheten, en bäck. Gå ut. Dina kläder är täckta av damm, du är svettig och ler. Dags för foton med buggybilarna med bergen i bakgrunden, en klunk vatten, ett skämt med de andra förarna – och sedan är det dags att köra vidare. Nu kommer det bästa: flodbädden. Guiden vinkar, ger tecknet, och ni rullar ner i det grunda vattnet en efter en. Till en början skvalpar vattnet bara svagt mot däcken, men sedan blir underlaget ojämnt, med stenar under vattnet och små gropar. Du gasar på, vattnet stänker upp över motorhuven och kalla droppar träffar ditt ansikte. På vissa ställen finns det riktig lera – man låter buggyen plöja sig igenom den och känner hur den glider undan en kort stund. Skratt och jubel från alla håll, vattnet, leran, motorernas vrål – en ren och skär känsla av äventyr. Däremellan kör man genom pölar och leriga sträckor i skogen; marken är mjuk och buggybilen lämnar spår efter sig. Ibland måste man hålla fast i ratten lite hårdare när man stöter på en sidolutning eller ett djupt hjulspår. Det är just det som gör det så lockande: det är inte farligt, men man känner verkligen att man är ute i terrängen – långt borta från vägar, hotell och solstolar på stranden. Till slut leder stigen nedför igen. Luften blir varmare, dammet fastnar i ansiktet, men du lever helt och hållet i ögonblicket: du gasar på, styr, väjer och skrattar. När man kommer tillbaka till basstationen och motorerna stängs av, är det först då man inser hur högt det lät. Du kliver ur, ser att dina händer är smutsiga och att det sitter smuts på dina glasögon – och det är just det som visar hur roligt du just har haft det.
En buggysafari i bergen runt Alanya är just den här blandningen av adrenalin, natur, vatten och lera: inte komplicerat, men intensivt; inte farligt, men spännande – och när det är över känns det som om man har varit med om ett litet äventyr mitt i Taurusbergen.