Efter att du har hämtats på ditt hotell väntar äventyret:
Du sätter dig i en liten, öppen buggy med Taurusbergen nära Alanya framför dig.
Först kör man längs breda, ojämna grusvägar. Vagnen skakar, små stenar slungas åt sidan och vinden piskar mot ansiktet. Man inser snabbt: Att köra är enkelt, men terrängen gör det spännande – varje gropar och varje ojämnhet får buggyen att hoppa till. Täta tallskogar till höger och vänster, med en och annan utsikt över Alanya långt där nere och havet som ett blått band vid horisonten.
Sedan blir det brantare: en smal stig slingrar sig uppför sluttningen, med en hårnålskurva efter den andra. Framför dig ser du dammolnet från buggyen framför dig; bakom dig hör du dundret från de andra motorerna. Du svänger runt skarpa kurvor och känner hur däcken snurrar till en kort stund när stigen blir brantare. På vissa ställen cyklar man nära klippor, på andra ställen öppnar sig utsikten plötsligt – djupa dalar, gröna sluttningar, små bergsbyar i fjärran. Väl uppe på toppen tar vi en kort paus: motorn avstängd, tystnad. Bara det knastrande ljudet från de avklingande motorerna och ljudet av en bäck någonstans i närheten. Gå ut. Dina kläder är täckta av damm, du är svettig och ler. Dags för foton med buggierna framför bergslandskapet, en klunk vatten, ett skämt med de andra förarna – och sedan är det dags att köra vidare. Nu kommer det bästa: flodbädden. Guiden vinkar, ger tecknet, och ni rullar ner i det grunda vattnet en efter en. Till en början skvalpar vattnet bara svagt mot däcken, men sedan blir underlaget ojämnt, med stenar under vattnet och små gropar. Du gasar på, vattnet stänker upp över motorhuven och kalla droppar träffar ditt ansikte. På vissa ställen finns det riktig lera – man kör buggyen genom den och känner hur den glider undan en kort stund. Skratt och jubel från alla håll, vattnet, leran, motorljudet – en ren och skär känsla av äventyr. Under tiden kör man genom pölar och leriga partier i skogen, marken är mjuk och buggyen lämnar spår efter sig. Ibland måste man hålla fast i ratten lite hårdare när man stöter på en sidolutning eller ett djupt hjulspår. Det är just det som gör det så lockande: Det är inte farligt, men man får känslan av att man verkligen är ute i terrängen – långt bort från gator, hotell och solstolar. Till slut leder stigen tillbaka nedför. Luften blir varmare, dammet fastnar i ansiktet, men du lever helt och hållet i ögonblicket: du gasar på, styr, väjer och skrattar. När man kommer tillbaka till basstationen och motorerna stängs av, är det först då man inser hur högt det lät. Du kliver ur, ser att dina händer är täckta av jord, att det sitter jord på dina glasögon – och det är just det som visar hur roligt du just har haft det.
En buggysafari i bergen runt Alanya är just den här blandningen av adrenalin, natur, vatten och lera: inte komplicerat, men intensivt; inte farligt, men spännande – och när det är över känns det som att man har varit med om ett litet äventyr mitt i Taurusbergen.