Det finns de som känner igen det bland dess marknader, tidigt på morgonen, när luften är frisk och dofterna förstärks, eller de som är övertygade om att de kan uppfatta den i mörkret, på de skuggiga innergårdarna till dess byggnader. De som andas det på de kullerstensbelagda gatorna i centrum, nedsänkta i middagstidens kvävande tystnad, och de som känner att de kan röra vid det tillsammans med marmorfriserna i dess barockkyrkor. Någon letar efter den från ovan, vid solnedgången, och går bland taken och kupolerna. Men Palermos själ finns kvar överallt och ingenstans, som essensen av det Medelhavsområde som tycks finna sin adopterade huvudstad här: ett stadslaboratorium av idéer och kulturella drag dit man kommer för att inse framtidens ansikte för ett verkligt multietniskt samhälle. Palermo är alltid en mosaik av civilisationer (romerska, bysantinska, arabiska, normandiska, schwabiska och spanska bland många), idag är Palermo inte bara förflutet och tradition utan också unga och inkluderande initiativ, entusiasm, jämförelse och experimenterande.