Baduy-stammen, även känd som Sunda Badui, är en grupp av det sundanesiska ursprungsfolket i det inre av Lebak-distriktet i provinsen Banten. Deras befolkning uppgår till cirka 26 000 personer; det är en folkgrupp som isolerar sig från omvärlden.
De lever för att bevara den kultur som de har ärvt från sina förfäder. De lever utan teknik och elektricitet och bär varken skor eller sandaler och använder inte heller mobiltelefoner.
Badui-folket kallar sig själva för Urang Kanekes. ”Urang” betyder ”folk” på sundanesiska, och ”Kanekes” är namnet på deras heliga område, som ligger i Kendeng-bergen i södra Banten på Java. Badui-folket förlitar sig på en kontrollerad kontakt med omvärlden för att bevara sin grupps traditioner och motverka islamiseringen.
Badui-folkets styrka ligger i deras förmåga att bevara sin mystiska image genom att begränsa kontakten med omvärlden. De undviker kontakt med utlänningar och är hemlighetsfulla när det gäller sina traditioner. På Java är de kända för att ha övernaturliga krafter, och de stärker detta rykte.
Det är fortfarande oklart hur länge baduierna har levt i avskildhet. Man vet inte mycket om deras kulturella bakgrund, förutom att deras religion innehåller inslag från både hinduismen och buddhismen. Deras historia om motståndet mot islam återges i olika lokala legender, som placerar baduiernas ursprung i 1500-talet, då Padjajaran – det sista sundanesiska kungariket – föll i händerna på muslimska erövrare. Enligt legenderna gjorde baduierna uppror mot islam, förlorade och flydde upp i bergen, där de befinner sig än i dag.
År 1931, under den nederländska kolonialtiden, räddades baduifolket från att tvingas lämna sitt nuvarande hemland tack vare dr Mulhenfeld, chefen för Västindiens inrikesdepartement, som vägrade att godta ett förslag om att flytta dem. Deras svedjebruk betraktades som ett hot mot skogarna i Banten, vilket äventyrade vattenförsörjningen för bevattning i låglandet. Efter att ha besökt Kanekes kom dock dr Mulhenfeld fram till att en förflyttning skulle innebära slutet för baduikulturen. I dag, i det självständiga Indonesien, fortsätter baduifolket att värna om sitt kulturella arv, trots regeringens försök att integrera dem i samhället i stort genom att omvända dem till islam.
Badui-folket vägrar att bli offer för förändringen. De anser sig ha ett uppdrag att upprätthålla harmonin och balansen i universum, vilket är beroende av att deras kultur bevaras. För att garantera skyddet är Badui-samhället uppdelat i två grupper. De inre baduierna, det vill säga de heliga medlemmarna i hierarkin, bor i tre heliga byar i Taneh Larangan, det ”förbjudna området”. De skyddar sin gemenskap från yttre påverkan för att säkerställa renheten. Olika buyut (tabu) tvingar dem till isolering och förbjuder införsel av alla former av teknik (med undantag för knivblad). De heliga medlemmarna avskräcker dessutom utomstående från att få tillträde till deras gemenskap.