Endast vuxna. Luftkonditionering, Wi-Fi, pool, terrass, trädgård, parkering.

Jag är en bondgård. En gammal bondgård.

Här fördrivs tiden i den varma solen, bekvämt tillbakalutad på terrassen med en aperitif i handen, varvat med dopp i den stora poolen (öppen kl. 09.00–19.30, från början av maj till slutet av september – eller tills vattentemperaturen sjunker under 19 °C; poolen kan hållas öppen även efter denna period på begäran, mot en extra kostnad). När du simmar – snarare än klättrar – mot berget Gabberi, som reser sig framför dig, känns det som om du flyger mot det och nästan kan röra vid det med fingertopparna.

Men luften är alltid fylld av doften av apelsinblommor och magnoliablommor. Jag tar en tupplur under olivträdet.

I min stora eldstad, i det som en gång var mitt kök men nu är ett mysigt vardagsrum (26 kvadratmeter), kan jag fortfarande se, hängande ovanför den sprakande elden, den stora kitteln full av ribollita, vars doft fyllde mig helt.
I ett hörn under fönstret står den gamla marmorvasken fortfarande stadig, oberörd av alla renoveringar. Den motstår envist alla förändringar, ett bevis på hur livet en gång utspelade sig här. En lätt bris tränger in genom mina två öppna fönster och rör knappt de ljusa, vita gardinerna.

Takfläkten surrar mjukt, som en sovande katt.

På entresolvåningen har jag vad som nu är ett långt kök utrustat med alla moderna apparater: kylskåp med frys, diskmaskin, tvättmaskin, gasspis och ugn samt mikrovågsugn. Så tiderna har förändrats! Men mitt gamla brödskåp finns fortfarande kvar! Brödet är borta, ersatt av tallrikar och brickor, kastruller och stekpannor, grytor och bakplåtar. Men även de gamla träbjälkarna finns kvar.

Sedan går jag uppför den gamla stentrappan till det stora rummet (30 kvadratmeter). Ja, verkligen, för stort. Det skulle finnas plats för två dubbelsängar (160x200), men en med en soffa vid fotändan räcker. Här kan, om det behövs, en tredje säng, en enkelsäng, läggas till. Luftkonditioneringen kämpar för att kyla ner allt, den är så stor. Jag öppnar de två fönstren med utsikt över terrassen nedanför och trädgården. Mina ögon vandrar över kullarna mittemot. Hus och klocktorn, skogar. Jag försöker skymta havet, men magnoliaträdet har blivit för stort. Jag låter helt snett, krokigt, men ni förstår att en gång i tiden följde de som byggde mig den terräng de byggde på; vi grävde inte ut marken som vi gör idag för att bygga kuber. Liksom alla "gamla" hus är jag helt "konstig". Mina hörn är inte 90-graders, fyrkantiga och aseptiska som de i dagens hem. Kanske är det min charm. Mitt gamla inbyggda skåp, där de förvarade marmeladerna och sylten inlåsta, står fortfarande här. Jag går upp igen och släpper in er i en liten egen värld. Ett litet badrum med dusch, handfat och toalett, sedan ett annat badrum, detta större, med badkar, handfat, toalett och bidé. En kort, smal korridor leder till ett litet sovrum (13 kvadratmeter) med en stor dubbelsäng (160x200) under mitt träbjälktak, från vilket den vanliga tysta fläkten hänger. Luftkonditioneringen här fungerar så bra att om man inte är försiktig kommer man att frysa! Fönstret vetter mot sydost, och sanningen att säga har det ingen charmig utsikt, men när det är öppet på kvällen smyger sig en uppfriskande västanvind in. Mina ägare ville "riva" en av mina väggar i det här rummet för att belysa hur och vad jag är byggd med. Jag känner mig lite naken och generad.

Jag går uppför den sista trappan och till höger, på den enkla mezzaninen, som en gång fungerade som förråd, har de nu inrett ett litet "museum" med reliker från lantbruksarbete och hushållssysslor från förr. En gammal symaskin, en träkratta, mustkar, hökorgar.
Och sedan här uppe, högst upp i huset, som bara är två våningar högt, har jag det stora sovrummet med fyra enkelsängar. Och härifrån, ja, jag kan se havet, och hela trädgården nedanför, och Pedona-kullarna mittemot. Även här, träbjälkar i taket och terrakottagolv, takfläktar och luftkonditionering. Det behövs definitivt här, eftersom det är min vind och det blir varmt på sommaren.

Nåväl, det var allt för mig. Jag hoppas att ni gillar det.

En sista sak: härifrån, där jag har varit orörlig i över hundrafemtio år och där jag aldrig har flyttat, kan ni lyckligt lottade nå Lucca eller Pisa på högst 45 minuter, eller Pietrasanta på tjugo minuter, havet, gå på promenader till Candalla-vattenfallen eller till byn Casoli, där alla leder börjar mot Monte Gabberi (upp till 1 100 meter), Matanna (1 317 meter) eller Monte Prana (som ligger precis bakom mig och reser sig till 1 221 meter), på fantastiska promenader genom skogar, bäckar och höghöjdsbetesmarker, ett paradis för vad man kallar vandring. Där jag aldrig har varit. Men sedan kommer du att befinna dig här, hos mig, på kvällen,

På min terrass, runt ett bord fyllt med alla läckra godsaker du hittar i butikerna i Camaiore, inte mer än två kilometer bort. Dessa inkluderar Tordelli di carne e ragù (en sorts pasta med kött och ragù), cecina (en sorts cecina), torta di pizzi (en sorts pizza), scarpaccia (en sorts pasta gjord på pancetta), charkuterier från Gombitelli, rödvin från Lucchesia-området, Vermentino di Luni, eller de utmärkta ölen från Mostro Birraio i Camaiore. Bordet är upplyst av ljus och soldrivna bordslampor (jag vill inte ha några ljus på natten; de förstör mina ögon och min syn), för en middag under stjärnorna, tröstad av eldflugor och hundratals ljusslingor från husen utspridda över de omgivande kullarna. Jag är säker på att du kommer att känna dig som om du är i en julkrubba. Och vad är bättre än en middag i levande ljus på semestern?

Jag önskar dig oförglömliga kvällar.